Vi är alla olika

Idag har jag varit på uppdrag i Örebro Tingsrätt som nämndekvinna. Tingsrätten är ett ställe att lära sig om andra sidor av samhållet än det jag normalt möter.

Det är utan tvekan mitt bästa politiska uppdrag. Det är där jag varje gång inser att jag har inget att klaga över, inget att vara bitter över, väldigt få och små problem och en väldigt stor förmåga att själv hantera mitt liv.

Annat är det för det mesta med de som sitter på andra sidan skranket. Där sitter ofta personer med många sorger, ångest, missbruk i alla dess former eller bara svårigheter att leva ett “normalt” liv. Vad det nu är? Ibland, som idag, kommer det fram saker som hänt tidigt i personens liv och som delvis gjort att de sitter där i tingsrätten.

Påväg till tingsrätten lyssnade jag på radion. Det var ett inslag om seriemördare och vad som kännetecknar sådana. Det personen som var expert konstaterade var att det börjar ofta väldigt tidigt i dessas liv. Alltså tecknen och beteenden som så småningom leder fram till att de blir seriemördare. Det gäller att fånga dessa barn, för det är barn vi pratar om, tidigt.

I måndags lyssnade jag på Helene Jaktlund från Fryshuset/Farsor och Morsor på stan. Hon pratade också om utanförskap, samhällets och individens kostnad för det. Lösningen hon presenterade var att ta tag i problembarnen tidigt. Och gav ett exempel med ett barn där tom barnmorskan vid förlossningen kunnat se att det skulle gå åt helvete senare.

Jag tror att de har rätt, de här personerna kan säkert identifieras tidigt i sina liv och också styras åt rätt håll.

Men mitt problem blir, HUR vet vi det säkert? Vad har du och jag eller samhället för rätt att lägga sig i enskilda personers liv? Om vi redan på BB börjar sålla och “hantera” barn som senare i livet är potentiella kriminella, vad säger inte det om oss andra? Vem har rätten och kunnandet att besluta vilka det handlar om?

Vad blir då nästa steg? Tvångssterilisering? Omhändertagande pga brist på märkeskläder och mobil? Lagstadgade graviditetsregler? Handbok över hur livet ska levas?

Jag får problem för jag tycker att alla människor ska ha rätten att fatta beslut om hur de ska leva sina liv. Konsekvensen av det blir att en del fattar livsbeslut som kanske inte är så bra för dem eller för samhället. Men vem är människa att avgöra var gränsen går?