Ingen tar skit

Ingen tar skit, i de lättkränktas land.

Ytterligare en bra bok av David Eberhard som får mig att fundera på hur det egentligen är och hur vi själva sätter agendan i våra liv.
Eberhard fortsätter där “I trygghetsnarkomanernas land” slutar och tar diskussionen vidare. Vi har skapat oss ett samhälle där vem som helst blir kränkt av skitsaker och där ens rättigheter går före ens skyldigheter.

Och jag tycker han har rätt i mycket av sitt resonemang. Nånannanismen är fullständig. Elever blir kränkta om de inte får bra betyg, att de inte pluggat, varit på lektionerna eller ens är smarta nog har inte med saken att göra. Hen blir kränkt av att någon annan har ett finare och dyrare hus med bättre läge. Men att denna någon inte reser upp sina pengar utan prioriterar sitt hus har inte med saken att göra. Jag har rätt till allt som alla andra har och jag har rätt till det nu! Annars är jag kränkt!!!

I min värld finns såklart också kränkningar och du kan bli utsatt för fula saker av andra människor. Men kränkt blir du först när du själv tycker att det ligger något i det de säger. Bristen på självkritik och självbevarelsedrift är fascinerande. Liksom bristen på nöjdhet. Du kan inte köra mer än en bil i taget och det finns en gräns för hur mycket du kan äta. Det kanske är så att det finns en gräns någonstans där gränsen faktiskt bör gå. Är det verkligen lämplig med handikappanpassade toaletter i källare utan hiss. Och är det lämpligt att handikappade barn måste ha samma rättighet att leka i bollhavet på Ikea. Om någon inte gillar dig, är det ett tillstånd som kräver psykofarkmaka och terapi? Hur hemskt är det egentligen med lite häst i lasagnen när du gladeligen smäller i dig sega råttor som innehåller massor med skit?

Vill du ha något att fundera på är det här en bok för dig.

“If you wanna make the world a better place, take a look in the mirror and make a change.”

Ingen tar skit David Eberhard

Tron på politikers makt

Var på mässa i helgen. En sportmässa för en inköpsgrupp mitt företag ingår i.

Varje sådan här mässa är det ett medlemsmöte för de sportbutiker som är medlemmar. På mötet dras olika förslag marknadsföring som tagits fram åt oss butiker. Inköpsgruppens centrala ledning gör förslag som vi kan köpa material och produkter till.

På den här säsongens möte visades nya idéer för marknadsföring upp. Nytänkande och lite roligare än annonser och affischer.

Folk, generellt, som jobbar i sportbranschen är ofta sportiga. Det finns också en annan sak som ofta förenar dessa människor. De spottar inte i glasen direkt.

Därför förenas ofta informationer och möten med en bärs eller två, helst minst två. Så det kan ju vara det som färgar den här historian. Men jag tror faktiskt att det här kan vara många människors ärliga och innersta tro på hur saker funkar.

De flesta av de sporthandlare som är med i den här inköpsgruppen är små företag, med kanske bara ägaren som enda anställd. Ofta på mindre orter. Så det är en grupp som har det tufft.

Under diskussionen om de nya förslagen på marknadsföringen tar en kille till orda. Han tycker väl att förslagen är bra MEN… Den centrala ledningen av inköpsgruppen måste jobba med att påverka politiker så att vanliga människor på mindre orter inte åker till köpcentrum i större städer och handlar. För det kommer leda till butiksdöd i de mindre orterna.

HÄPP! Och där satt jag som butiksägare och politiker och kände mig som Gud. Not!

Samma kille tycker några minuter senare att dessutom borde den centrala ledningen påverka politiker så att en viss sport visades mer på TV. För killen ansåg att den visades alldeles för lite.

Om jag som politiker hade en sådan makt så skulle jag snarare lösa problemen i skolan och se till att kommunens kärnverksamheter fungerade smärtfritt och skatten räckte till precis ALLT kommuninnevånarna vill ha.

Definitivt verkar samhällskunskapen i skolan inte fungera och lära människor hur samhället fungerar på riktigt.

Vi har en plan!

Vilka jävla smäll alltså!

Socialdemokraterna agerar som värsta borgarbrackorna och riskkapitalister, de gör en affärsplan för Sverige.

Affärsplan för mig är fokus på lönsamhet, vinst och vägen dit.

För mig handlar samhället inte om lönsamhet och vinst. Samhället handlar om det vi har gemensamt, ekonomisk hushållning och vägen dit.

Vart är samhället påväg? :)