Läser Stig-Björns tyckande i Dagens Samhälle

Jag brukar inte tycka att Stig-Björn skriver speciellt kul eller intressant. Men ingen regel som inte har ett undantag.

I DS den 28/2 skriver han en krönika om gränser och politiker. Och speciellt ihop med kollektivtrafik. Att politiker inte alla gånger gör det som är bäst för medborgarna utan lika mycket bevakar sina egna domäner för att få behålla sin position och makt.

Så tror jag också att det är. Jag tror dessutom att vi människor har en konstig bild av världen många gånger. Vi tänker i gränser och utanför gränser. Hur kommer det sig annars att vi har uttryck som “tänka utanför ramarna” och “gå utanför sin komfortzon”?

I verkligheten dock så finns det inget ritat streck mellan Karlskoga och Örebro, mitt uppe på Kilsbergen. Det är bara något vi hittat på. Och det ser hen ju också, människor rör sig och skiter fullständigt i tänkta gränser. En del är inte ens kunniga om att de finns på kartorna.

Samhällsutvecklingen gör att områdena vi rör oss över bara blir större och större och avstånden blir kortare och kortare. Gränserna spelar ut sin roll. Samtidigt som det inte går att sitta innanför sina ritade streck och värna om sitt eget. För människorna där ute bryr sig inte. Är det närmare till Karlskoga Lasarett än till Karlstad Sjukhus, så vill hen kunna söka vård där det är närmast. Eller bäst. Eller trevligast.

Jämför oxå med mitt tidigare inlägg.

En naken historia

Kejsarens kläder är en saga som de flesta känner till. Det är säkert den som är upphovet till talesättet “Från barn och dårar ska man höra sanningen.”

Men sagan beskriver på pricken vad som ofta händer i grupper när det hettar till. Det går bra att tissla och tassla i korridorerna men att stå för sina åsikter inför andra och direkt till dem är oftast inte så lätt för de flesta. Jag har sett och varit med om det själv och hört andra berätta om liknande händelser. Gruppen är överens, nu jävlar… En person puttas fram som talesperson och så fort hen öppnar munnen så har gruppen glömt pakten och åsikten.

Jag tror det beror på att vi människor i grunden är ett flockdjur och att det är livsviktigt att passa in i gruppen för oss. Så viktigt att vi hellre gör avkall på vårt eget tyckande än sticker ut och riskerar uteslutning.

Kossor är inte dumma

Problemet som jag ser det blir tyvärr dubbelt. Om ingen vågar sticka ut så kommer inget framåtskridande att ske. Genuint nya tankar tänks inte av grupper utan av individer som har förmågan och modet att gå utanför ramarna eller tänka tvärt om.

Vart hade vi varit idag om inte någon tänkt tanken att jorden inte var platt eller universums medelpunkt? Eller att någon ännu tidigare kommit på att vi kunde använda en gren för att klubba ihjäl rovdjuret som ville äta oss? Vart hade vi varit då?

Att våga stå upp mot en grupp för sin egen åsikt är en energikrävande övning, jag har testat.

För ganska  många år sedan ingick jag i en grupp. Vi var på utbildning. Vi fick i uppdrag att lösa ett problem. Problemet skulle inte anses löst förrän alla i gruppen förstod och accepterade lösningen. Som i de flesta grupper tog några snabbt kommandot och berättade det rättade svaret för oss andra. Men jag, envis som en röd gris, hade ett annat svar. Fler och fler ur gruppen började förklara och argumentera för vad som var rätt svar. Och det var ju inte mitt. Till slut gav jag med mig, för det var bara jag kvar och vi skulle suttit där ännu idag. Men i mitt hjärta tycke jag att gruppen hade fel.

Men värre än att inte stå upp för sina åsikter är att bara tiga. Att tiga är nämligen att samtycka

PS – Några år senare ingår jag i en ny grupp. Vi är på utbildning. Vi får i uppdrag att lösa ett problem. Problemet skulle inte anses löst förrän alla i gruppen förstod och accepterade lösningen, dvs konsensus. Du känner igen dig va? Och ja, det var precis samma uppgift vi fått. (Konsulter verkar ha ett begränsat förråd att välja ur…). Det spännande den här gången var att jag tog en mer avvaktande attityd. Inte faen skulle jag orka med det här en gång till. Döm om min förvåning när gruppen kom fram till att rätt svar var det svar jag haft för några år sedan. Alla var rörande överens, så också jag den här gången.

Tron på politikers makt

Var på mässa i helgen. En sportmässa för en inköpsgrupp mitt företag ingår i.

Varje sådan här mässa är det ett medlemsmöte för de sportbutiker som är medlemmar. På mötet dras olika förslag marknadsföring som tagits fram åt oss butiker. Inköpsgruppens centrala ledning gör förslag som vi kan köpa material och produkter till.

På den här säsongens möte visades nya idéer för marknadsföring upp. Nytänkande och lite roligare än annonser och affischer.

Folk, generellt, som jobbar i sportbranschen är ofta sportiga. Det finns också en annan sak som ofta förenar dessa människor. De spottar inte i glasen direkt.

Därför förenas ofta informationer och möten med en bärs eller två, helst minst två. Så det kan ju vara det som färgar den här historian. Men jag tror faktiskt att det här kan vara många människors ärliga och innersta tro på hur saker funkar.

De flesta av de sporthandlare som är med i den här inköpsgruppen är små företag, med kanske bara ägaren som enda anställd. Ofta på mindre orter. Så det är en grupp som har det tufft.

Under diskussionen om de nya förslagen på marknadsföringen tar en kille till orda. Han tycker väl att förslagen är bra MEN… Den centrala ledningen av inköpsgruppen måste jobba med att påverka politiker så att vanliga människor på mindre orter inte åker till köpcentrum i större städer och handlar. För det kommer leda till butiksdöd i de mindre orterna.

HÄPP! Och där satt jag som butiksägare och politiker och kände mig som Gud. Not!

Samma kille tycker några minuter senare att dessutom borde den centrala ledningen påverka politiker så att en viss sport visades mer på TV. För killen ansåg att den visades alldeles för lite.

Om jag som politiker hade en sådan makt så skulle jag snarare lösa problemen i skolan och se till att kommunens kärnverksamheter fungerade smärtfritt och skatten räckte till precis ALLT kommuninnevånarna vill ha.

Definitivt verkar samhällskunskapen i skolan inte fungera och lära människor hur samhället fungerar på riktigt.

Medborgarna gillar inte Karlskoga

Har varit på sammanträde i kommunstyrelsen idag.

Sedan ett antal år är Karlskoga med i ett jämförelseprojekt som heter KKiK, kommunens kvalitet i korthet. Syftet är att alla kommuner som deltar mäter samma saker på samma sätt. Då får alla jämförelsesiffror och helt plötsligt har de egna siffrorna hamnat i ett sammanhang.

idag fick vi i kommunstyrelsen en kort redogörelse för läget.

Intressant att notera var att alla mätpunkter som mäter hur medborgarna i Karlskoga ser på sin egen kommun var röda! Precis som styret.

Jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på oss som bor här. Vi gillar uppenbarligen inte staden och hur den hanteras av de som styr. Ändå gör vi inget åt det hela utan låter det bara löpa på. Och så har ett nytt år gott, en ny mandatperiod och vi har alla fått samma sak igen. Det som vi inte gillar.

Kanske skulle försöka sig på en rövare och göra något annat….