En naken historia

Kejsarens kläder är en saga som de flesta känner till. Det är säkert den som är upphovet till talesättet “Från barn och dårar ska man höra sanningen.”

Men sagan beskriver på pricken vad som ofta händer i grupper när det hettar till. Det går bra att tissla och tassla i korridorerna men att stå för sina åsikter inför andra och direkt till dem är oftast inte så lätt för de flesta. Jag har sett och varit med om det själv och hört andra berätta om liknande händelser. Gruppen är överens, nu jävlar… En person puttas fram som talesperson och så fort hen öppnar munnen så har gruppen glömt pakten och åsikten.

Jag tror det beror på att vi människor i grunden är ett flockdjur och att det är livsviktigt att passa in i gruppen för oss. Så viktigt att vi hellre gör avkall på vårt eget tyckande än sticker ut och riskerar uteslutning.

Kossor är inte dumma

Problemet som jag ser det blir tyvärr dubbelt. Om ingen vågar sticka ut så kommer inget framåtskridande att ske. Genuint nya tankar tänks inte av grupper utan av individer som har förmågan och modet att gå utanför ramarna eller tänka tvärt om.

Vart hade vi varit idag om inte någon tänkt tanken att jorden inte var platt eller universums medelpunkt? Eller att någon ännu tidigare kommit på att vi kunde använda en gren för att klubba ihjäl rovdjuret som ville äta oss? Vart hade vi varit då?

Att våga stå upp mot en grupp för sin egen åsikt är en energikrävande övning, jag har testat.

För ganska  många år sedan ingick jag i en grupp. Vi var på utbildning. Vi fick i uppdrag att lösa ett problem. Problemet skulle inte anses löst förrän alla i gruppen förstod och accepterade lösningen. Som i de flesta grupper tog några snabbt kommandot och berättade det rättade svaret för oss andra. Men jag, envis som en röd gris, hade ett annat svar. Fler och fler ur gruppen började förklara och argumentera för vad som var rätt svar. Och det var ju inte mitt. Till slut gav jag med mig, för det var bara jag kvar och vi skulle suttit där ännu idag. Men i mitt hjärta tycke jag att gruppen hade fel.

Men värre än att inte stå upp för sina åsikter är att bara tiga. Att tiga är nämligen att samtycka

PS – Några år senare ingår jag i en ny grupp. Vi är på utbildning. Vi får i uppdrag att lösa ett problem. Problemet skulle inte anses löst förrän alla i gruppen förstod och accepterade lösningen, dvs konsensus. Du känner igen dig va? Och ja, det var precis samma uppgift vi fått. (Konsulter verkar ha ett begränsat förråd att välja ur…). Det spännande den här gången var att jag tog en mer avvaktande attityd. Inte faen skulle jag orka med det här en gång till. Döm om min förvåning när gruppen kom fram till att rätt svar var det svar jag haft för några år sedan. Alla var rörande överens, så också jag den här gången.

Tufft och helt rätt

Varje möjlighet till självkritiskt granskande och öppningar för förnyelse tror jag är bra.

De som växer upp idag, växer upp i en helt annan verklighet än de flesta som är politiker, vuxit upp i. Så när en ung och ambitiös person tar en risk och sticker ut hakan, känns det så skönt! Att få ungdomar att engagerade i politiken verkar vara ett universellt problem. Då känns det här så befriande och rätt!

Emil Rissve 21, utmanar Staffan Werme 55.

Läs också den intressanta ledarreflektionen av Lars Ströman

Alla vill att politikerna ska föryngras, eller?

På senare tid har det debatterats mycket problemet med äldre politiker som inte släpper in unga och yngre politiker som hoppar av sina uppdrag. Och till det allmänhetens uppfattning att politiker skor sig på skattebetalarnas bekostnad. Tja, inte är det lätt att få ihop.

Och det här gäller oavsett partifärg eller sammanhang.

Diskussionen om vad som kan göras åt det måste startas upp. Annars kommer det demokratiska system vi känner att självdö.

Och så en illustration från en ort nära mig:

Poltikerna liknar inte befolkningen

Blå staplar, blå politiker.
Röd linje, ortens medborgare

Är politik en popularitetstävling

En hel del skulle nog svara ja på den frågan utifrån tanken att politiker vill vara populära hos sina väljare för att bli omvalda. Och det stämmer ju såklart till viss del. En del politiker har ju politikersysslan som heltidsarbete och lever på den ekonomiskt. Det är ju en ganska otrygg “anställning” eftersom du kan bli av med ditt uppdrag i nästa val eller egentligen när som helst. Såklart att du då vill värna om din egen betydelse och förträfflighet.

Men det finns också andra deltävlingar.

Frågan är om popularitet och politik egentligen kan samexistera.

Företräder du ett styrande parti finns det alltid medborgare och andra som har synpunkter och åsikter om ditt görande. Och företräder du oppositionen så hörs det ju på namnet vad din uppgift är: Att opponera, dvs säga emot, ifrågasätta, kritisera, överklaga och troligen också driva en politik med annat innehåll.

När det i ett oppositionsparti yppas repliker såsom: “Jamen hen är ju så omtyckt i sin nämnd” och “Vi fick ju igenom vårt förslag, vad gör det om de styrande är i tidningen och berättar om det” och “De styrande vill ha någon de kan resonera med så att det blir bra” och “Nu har de ju vänt sig till oss eftersom vårt parti ändå sitter i regeringen, ska vi inte hjälpa till?”
Då blir jag mörkrädd. Röster har lagts på vårt parti för att vi står för något annat än andra partier. Jag har aldrig hört om någon som röstar på ett politiskt parti för att de sympatiserar med dess diametrala motsats politiskt.

Jag tror faktiskt att de flesta röstar utifrån hur bra ett parti och dess företrädare är att föra fram vad partiet vill i frågor som intresserar mig som väljare. Och om partiet är i opposition att det driver på och inte jamsar med.

Internkontrollområden

Vilket ord, internkontrollområden. Nästan i nivå med ord som korrelationskoefficienten eller pluskvampperfekt. Men interkontrollområden är betydligt mer intressanta än ordet säger.

I övermorgon förväntas kommunstyrelsen i Karlskoga fatta beslut om internkontrollområden för kommunen under 2013.

Förslaget säger att det ska vara hantering av motioner (alltså politiska förslag), hantering av medborgförslag och rutiner för efterlevnad av kommunfullmäktiges beslut. Ska bli intressant att se hur det löper.

Idag tar motioner väldigt lång tid och oftast så även medborgarförslag. Är innehållet något som majoriteten (läs sossorna) inte gillar så harvas det länge.

Javisst, demokrati tar tid, så är det. Men eftersom den kommunala organisationen är en politiskt styrd organisation, skulle hen ju kunna tro att hela systemet är uppbyggt kring processande av motioner. Men på något sätt känns det som att det är en överraskning att motioner skrivs och organisationen verkar alltid vara underbemannad.

Men den mest spännande punkten är väl ändå – Efterlevnad av kommunfullmäktiges beslut! Undrar vad som kommer hända om internkontrollen kommer fram till att efterlevnaden är dålig?