Högre pensionsålder är orättvist!

Läser en krönika på Aftonbladet av Ingvar Persson och blir trött.

Ingvar Persson

Ingvar Persson

Pensionsmyndigheten har utrett, på regeringens uppdrag, frågan om förändrad pensionsålder och kommit fram till att den behöver höjas. Både själva “ordinarie” pensionsålder och när en person tidigast kan välja pension.

Jag tror att tanken på en höjd pensionsålder är något som vi bara får vänja oss vid. De ungdomar som lyckas komma in på arbetsmarknaden gör det allt senare. Och att då tro att hen dessutom ska kunna träda ut från densamma allt tidigare är inte rimligt.

Men det som verkligen stör mig i Ingvar Perssons text är hans kategorisering av människor och att han på något sätt sitter på facit. Citat:
“Människor med intressanta, och ofta välavlönade, jobb kommer att kunna arbeta ihop till en trygg och innehållsrik ålderdom”
Vem bestämmer om ett jobb är intressant? Ja, jag tycker att det gör varje individ själv. Och någon koppling mellan hög lön och intressant tror jag inte finns. Om du så är kung eller statsminister eller Vd för HM, så finns det skitsysslor, tråkiga dagar och vardaglig tristess. För det uppkommer nämligen i din egen inställning till ditt arbete. Och vem har rätten att påstå att det inte är intressant att arbeta som städerska, undersköterska i hemtjänsten eller butikssäljare?

Läs hela skittexten här

Hittade en annan text som var mycket bättre skriven och som sätter fingret på vad det handlar om. 

Jag har funderat en del på hur vi egentligen ser på arbete. Vad är det att arbeta? Har arbete egentligen en början och ett slut. Och i så fall varför då?
Jag tror inte på de där som säger att om de vann en massa pengar skulle de säga upp sig och sluta jobba. Det skulle inte jag. Men jag tror att VAD och HUR jag jobbar kommer ändra sig.

Ibland motverkar strävan det resultat hen vill uppnå

Jag tycker att de flesta fackförbund är en del i problemet på arbetsmarknaden istället för en del av något bra.

Facken tar sin uppgift på stort allvar men har inte gjort läxan över hur samhället förändrats. Känns som att devisen “Så har vi gjort i alla tider och det har ju gått bra” är det som gäller. Utan att göra analysen av vad det fått för effekter. Jämför med mitt inlägg om socialdemokratin.

Jag tror att kravet på höga ingångslöner och låglönesatsningar får just den effekt som Svenskt Näringsliv påtalar. Som företagare tänker jag såklart utifrån maximering av resurser. Ska jag då anställa någon som inte är van att jobba, som inte har någon erfarenhet osv eller ska jag välja någon som haft jobb tidigare och förstår hur det funkar och dessutom har yrkeskunnande? Ja, kostar de samma för mig så väljer jag ju hellre den senare. Någon som är ung och oerfaren kommer ju nämligen kosta en massa pengar innan hen är på banan och kan generera intäkt fullt ut.

Sen kan det såklart framföras att den som är 60 inte har så långt kvar till pension och att det därför skulle motivera att anställa yngre. Visst, men vilka personer under 30 stannar 5-9 år på sitt första jobb? Det gjorde inte jag i alla fall.

Det dummaste jag hört på länge!

Den regering jag sympatiserar med har kommit med ett nytt regelförslag som är in i bomben dumt och kommer orsaka ännu mer byråkrati och regelkrångel som hämmar arbetstillfällen.

Regeringen vill att ett nytt regelverk ska införas där alla företag måste rapportera in kontrolluppgifter för alla anställda VARJE MÅNAD. Dvs det vi företag normalt gör en gång om året inför de anställdas deklaration. Det ska nu istället göras varje månad.

Och ingen verkar veta hur informationen verkligen ska användas…

Snarare borde det vara tvärt om, regelverket för företag som vill ha anställda borde minimeras och förenklas så långt det går.

Och driver hen AB så räknas hen själv som anställd, så det hjälper inte att säga upp all  personal för att komma runt det här…

Företagarna RASAR!
Svenskt Näringsliv är inte heller glada…

 

Är politik en popularitetstävling

En hel del skulle nog svara ja på den frågan utifrån tanken att politiker vill vara populära hos sina väljare för att bli omvalda. Och det stämmer ju såklart till viss del. En del politiker har ju politikersysslan som heltidsarbete och lever på den ekonomiskt. Det är ju en ganska otrygg “anställning” eftersom du kan bli av med ditt uppdrag i nästa val eller egentligen när som helst. Såklart att du då vill värna om din egen betydelse och förträfflighet.

Men det finns också andra deltävlingar.

Frågan är om popularitet och politik egentligen kan samexistera.

Företräder du ett styrande parti finns det alltid medborgare och andra som har synpunkter och åsikter om ditt görande. Och företräder du oppositionen så hörs det ju på namnet vad din uppgift är: Att opponera, dvs säga emot, ifrågasätta, kritisera, överklaga och troligen också driva en politik med annat innehåll.

När det i ett oppositionsparti yppas repliker såsom: “Jamen hen är ju så omtyckt i sin nämnd” och “Vi fick ju igenom vårt förslag, vad gör det om de styrande är i tidningen och berättar om det” och “De styrande vill ha någon de kan resonera med så att det blir bra” och “Nu har de ju vänt sig till oss eftersom vårt parti ändå sitter i regeringen, ska vi inte hjälpa till?”
Då blir jag mörkrädd. Röster har lagts på vårt parti för att vi står för något annat än andra partier. Jag har aldrig hört om någon som röstar på ett politiskt parti för att de sympatiserar med dess diametrala motsats politiskt.

Jag tror faktiskt att de flesta röstar utifrån hur bra ett parti och dess företrädare är att föra fram vad partiet vill i frågor som intresserar mig som väljare. Och om partiet är i opposition att det driver på och inte jamsar med.