Vänstern i Karlskoga gillar inte näringslivet

Läste för länge sedan ett ganska elakt påstående om Vänstern och deras näringslivspolitik. “Vänstern är EMOT företag till de ska läggas ner.”

Idag fick jag en liten glimt av att det kanske ligger något i det hela. Vänstern Karlskoga röstade nej till ett näringslivsbolag på kommunstyrelsens möte.

Hur kan det tolkas annorlunda än att V inte är intresserade av privata företag eller kommunens del i det lokala näringslivet? Jobb är bra att ha men att stödja och uppmuntra det privata och därmed den hemska KAPITALISMEN(!) går inte för sig.

Jag bara undrar, varifrån kommer pengarna som betalar välfärden?

Läser Stig-Björns tyckande i Dagens Samhälle

Jag brukar inte tycka att Stig-Björn skriver speciellt kul eller intressant. Men ingen regel som inte har ett undantag.

I DS den 28/2 skriver han en krönika om gränser och politiker. Och speciellt ihop med kollektivtrafik. Att politiker inte alla gånger gör det som är bäst för medborgarna utan lika mycket bevakar sina egna domäner för att få behålla sin position och makt.

Så tror jag också att det är. Jag tror dessutom att vi människor har en konstig bild av världen många gånger. Vi tänker i gränser och utanför gränser. Hur kommer det sig annars att vi har uttryck som “tänka utanför ramarna” och “gå utanför sin komfortzon”?

I verkligheten dock så finns det inget ritat streck mellan Karlskoga och Örebro, mitt uppe på Kilsbergen. Det är bara något vi hittat på. Och det ser hen ju också, människor rör sig och skiter fullständigt i tänkta gränser. En del är inte ens kunniga om att de finns på kartorna.

Samhällsutvecklingen gör att områdena vi rör oss över bara blir större och större och avstånden blir kortare och kortare. Gränserna spelar ut sin roll. Samtidigt som det inte går att sitta innanför sina ritade streck och värna om sitt eget. För människorna där ute bryr sig inte. Är det närmare till Karlskoga Lasarett än till Karlstad Sjukhus, så vill hen kunna söka vård där det är närmast. Eller bäst. Eller trevligast.

Jämför oxå med mitt tidigare inlägg.

Vi är alla olika

Idag har jag varit på uppdrag i Örebro Tingsrätt som nämndekvinna. Tingsrätten är ett ställe att lära sig om andra sidor av samhållet än det jag normalt möter.

Det är utan tvekan mitt bästa politiska uppdrag. Det är där jag varje gång inser att jag har inget att klaga över, inget att vara bitter över, väldigt få och små problem och en väldigt stor förmåga att själv hantera mitt liv.

Annat är det för det mesta med de som sitter på andra sidan skranket. Där sitter ofta personer med många sorger, ångest, missbruk i alla dess former eller bara svårigheter att leva ett “normalt” liv. Vad det nu är? Ibland, som idag, kommer det fram saker som hänt tidigt i personens liv och som delvis gjort att de sitter där i tingsrätten.

Påväg till tingsrätten lyssnade jag på radion. Det var ett inslag om seriemördare och vad som kännetecknar sådana. Det personen som var expert konstaterade var att det börjar ofta väldigt tidigt i dessas liv. Alltså tecknen och beteenden som så småningom leder fram till att de blir seriemördare. Det gäller att fånga dessa barn, för det är barn vi pratar om, tidigt.

I måndags lyssnade jag på Helene Jaktlund från Fryshuset/Farsor och Morsor på stan. Hon pratade också om utanförskap, samhällets och individens kostnad för det. Lösningen hon presenterade var att ta tag i problembarnen tidigt. Och gav ett exempel med ett barn där tom barnmorskan vid förlossningen kunnat se att det skulle gå åt helvete senare.

Jag tror att de har rätt, de här personerna kan säkert identifieras tidigt i sina liv och också styras åt rätt håll.

Men mitt problem blir, HUR vet vi det säkert? Vad har du och jag eller samhället för rätt att lägga sig i enskilda personers liv? Om vi redan på BB börjar sålla och “hantera” barn som senare i livet är potentiella kriminella, vad säger inte det om oss andra? Vem har rätten och kunnandet att besluta vilka det handlar om?

Vad blir då nästa steg? Tvångssterilisering? Omhändertagande pga brist på märkeskläder och mobil? Lagstadgade graviditetsregler? Handbok över hur livet ska levas?

Jag får problem för jag tycker att alla människor ska ha rätten att fatta beslut om hur de ska leva sina liv. Konsekvensen av det blir att en del fattar livsbeslut som kanske inte är så bra för dem eller för samhället. Men vem är människa att avgöra var gränsen går?

En naken historia

Kejsarens kläder är en saga som de flesta känner till. Det är säkert den som är upphovet till talesättet “Från barn och dårar ska man höra sanningen.”

Men sagan beskriver på pricken vad som ofta händer i grupper när det hettar till. Det går bra att tissla och tassla i korridorerna men att stå för sina åsikter inför andra och direkt till dem är oftast inte så lätt för de flesta. Jag har sett och varit med om det själv och hört andra berätta om liknande händelser. Gruppen är överens, nu jävlar… En person puttas fram som talesperson och så fort hen öppnar munnen så har gruppen glömt pakten och åsikten.

Jag tror det beror på att vi människor i grunden är ett flockdjur och att det är livsviktigt att passa in i gruppen för oss. Så viktigt att vi hellre gör avkall på vårt eget tyckande än sticker ut och riskerar uteslutning.

Kossor är inte dumma

Problemet som jag ser det blir tyvärr dubbelt. Om ingen vågar sticka ut så kommer inget framåtskridande att ske. Genuint nya tankar tänks inte av grupper utan av individer som har förmågan och modet att gå utanför ramarna eller tänka tvärt om.

Vart hade vi varit idag om inte någon tänkt tanken att jorden inte var platt eller universums medelpunkt? Eller att någon ännu tidigare kommit på att vi kunde använda en gren för att klubba ihjäl rovdjuret som ville äta oss? Vart hade vi varit då?

Att våga stå upp mot en grupp för sin egen åsikt är en energikrävande övning, jag har testat.

För ganska  många år sedan ingick jag i en grupp. Vi var på utbildning. Vi fick i uppdrag att lösa ett problem. Problemet skulle inte anses löst förrän alla i gruppen förstod och accepterade lösningen. Som i de flesta grupper tog några snabbt kommandot och berättade det rättade svaret för oss andra. Men jag, envis som en röd gris, hade ett annat svar. Fler och fler ur gruppen började förklara och argumentera för vad som var rätt svar. Och det var ju inte mitt. Till slut gav jag med mig, för det var bara jag kvar och vi skulle suttit där ännu idag. Men i mitt hjärta tycke jag att gruppen hade fel.

Men värre än att inte stå upp för sina åsikter är att bara tiga. Att tiga är nämligen att samtycka

PS – Några år senare ingår jag i en ny grupp. Vi är på utbildning. Vi får i uppdrag att lösa ett problem. Problemet skulle inte anses löst förrän alla i gruppen förstod och accepterade lösningen, dvs konsensus. Du känner igen dig va? Och ja, det var precis samma uppgift vi fått. (Konsulter verkar ha ett begränsat förråd att välja ur…). Det spännande den här gången var att jag tog en mer avvaktande attityd. Inte faen skulle jag orka med det här en gång till. Döm om min förvåning när gruppen kom fram till att rätt svar var det svar jag haft för några år sedan. Alla var rörande överens, så också jag den här gången.

Tufft och helt rätt

Varje möjlighet till självkritiskt granskande och öppningar för förnyelse tror jag är bra.

De som växer upp idag, växer upp i en helt annan verklighet än de flesta som är politiker, vuxit upp i. Så när en ung och ambitiös person tar en risk och sticker ut hakan, känns det så skönt! Att få ungdomar att engagerade i politiken verkar vara ett universellt problem. Då känns det här så befriande och rätt!

Emil Rissve 21, utmanar Staffan Werme 55.

Läs också den intressanta ledarreflektionen av Lars Ströman