Ingen tar skit

Ingen tar skit, i de lättkränktas land.

Ytterligare en bra bok av David Eberhard som får mig att fundera på hur det egentligen är och hur vi själva sätter agendan i våra liv.
Eberhard fortsätter där “I trygghetsnarkomanernas land” slutar och tar diskussionen vidare. Vi har skapat oss ett samhälle där vem som helst blir kränkt av skitsaker och där ens rättigheter går före ens skyldigheter.

Och jag tycker han har rätt i mycket av sitt resonemang. Nånannanismen är fullständig. Elever blir kränkta om de inte får bra betyg, att de inte pluggat, varit på lektionerna eller ens är smarta nog har inte med saken att göra. Hen blir kränkt av att någon annan har ett finare och dyrare hus med bättre läge. Men att denna någon inte reser upp sina pengar utan prioriterar sitt hus har inte med saken att göra. Jag har rätt till allt som alla andra har och jag har rätt till det nu! Annars är jag kränkt!!!

I min värld finns såklart också kränkningar och du kan bli utsatt för fula saker av andra människor. Men kränkt blir du först när du själv tycker att det ligger något i det de säger. Bristen på självkritik och självbevarelsedrift är fascinerande. Liksom bristen på nöjdhet. Du kan inte köra mer än en bil i taget och det finns en gräns för hur mycket du kan äta. Det kanske är så att det finns en gräns någonstans där gränsen faktiskt bör gå. Är det verkligen lämplig med handikappanpassade toaletter i källare utan hiss. Och är det lämpligt att handikappade barn måste ha samma rättighet att leka i bollhavet på Ikea. Om någon inte gillar dig, är det ett tillstånd som kräver psykofarkmaka och terapi? Hur hemskt är det egentligen med lite häst i lasagnen när du gladeligen smäller i dig sega råttor som innehåller massor med skit?

Vill du ha något att fundera på är det här en bok för dig.

“If you wanna make the world a better place, take a look in the mirror and make a change.”

Ingen tar skit David Eberhard