En kritisk betraktelse

Det finns en del politiker som förtjänar respekt oavsett vilket parti de tillhör i förhållande till mina egna politiska åsikter.

Kjell-Olof Feldt är en sådan politiker. En person, vad jag uppfattar det som, har förmågan att ta ett steg tillbaka och se på sig själv från sidan.  Han klarar också av det när det gäller det parti han varit en del av. Och det utan att på något sätt göra avkall på sin lojalitet till partiet.

Jag läste under sommaren en artikel i Dagens Industri om Feldts bok, En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och kris. Kände att det här är en bok jag ska läsa. Både för att lära mig mer om sossarna och för att kritiken i sig kunde vara intressant. Något som triggade min läslust var Feldts åsikter om barnfattigdomen. Äntligen en sosse som vågar stå för att det i praktiken är omöjligt att göra.

Jag lärde mig en massa historia om socialdemokratin i Sverige. Om om det som skiljer svenska SAP från europeiska dito.  Självklart har massor av engagerade människor jobbat hårt inom SAP för det de tror på. De har också historiskt lyckats med sitt arbete och sin politik. Lyckats på ett helt enastående sätt jämfört med sina europeiska systerpartier.

En kritisk betraktelse

Men någonstans på vägen blev makt ett självändamål. Den interna självbetraktelsen såg bara ett regeringsparti som kunde fixa vad för samhällsproblem som helst. Problemet var att samhället utvecklades åt ett annat håll.

Såklart att människor i efterkrigstidens Sverige ville ha det bättre och det löste SAP. Med en ekonomi i stadig tillväxt med löner och levnadsstandard som ökade tyckte de flesta medborgarna att det var helt ok att betala mer i skatt. Staten gav ju något tillbaka som individen inte haft förut.

Effekten, efter 40 år vid regeringsmakten, slutade dock med ett samhälle där det är samhällets sak att lösa individens problem. Det är alltid någon annans fel om individens liv inte blir som denne tänkt sig. Och det är en spännande tråd jag tänker återkomma till.