Ingen tar skit

Ingen tar skit, i de lättkränktas land.

Ytterligare en bra bok av David Eberhard som får mig att fundera på hur det egentligen är och hur vi själva sätter agendan i våra liv.
Eberhard fortsätter där “I trygghetsnarkomanernas land” slutar och tar diskussionen vidare. Vi har skapat oss ett samhälle där vem som helst blir kränkt av skitsaker och där ens rättigheter går före ens skyldigheter.

Och jag tycker han har rätt i mycket av sitt resonemang. Nånannanismen är fullständig. Elever blir kränkta om de inte får bra betyg, att de inte pluggat, varit på lektionerna eller ens är smarta nog har inte med saken att göra. Hen blir kränkt av att någon annan har ett finare och dyrare hus med bättre läge. Men att denna någon inte reser upp sina pengar utan prioriterar sitt hus har inte med saken att göra. Jag har rätt till allt som alla andra har och jag har rätt till det nu! Annars är jag kränkt!!!

I min värld finns såklart också kränkningar och du kan bli utsatt för fula saker av andra människor. Men kränkt blir du först när du själv tycker att det ligger något i det de säger. Bristen på självkritik och självbevarelsedrift är fascinerande. Liksom bristen på nöjdhet. Du kan inte köra mer än en bil i taget och det finns en gräns för hur mycket du kan äta. Det kanske är så att det finns en gräns någonstans där gränsen faktiskt bör gå. Är det verkligen lämplig med handikappanpassade toaletter i källare utan hiss. Och är det lämpligt att handikappade barn måste ha samma rättighet att leka i bollhavet på Ikea. Om någon inte gillar dig, är det ett tillstånd som kräver psykofarkmaka och terapi? Hur hemskt är det egentligen med lite häst i lasagnen när du gladeligen smäller i dig sega råttor som innehåller massor med skit?

Vill du ha något att fundera på är det här en bok för dig.

“If you wanna make the world a better place, take a look in the mirror and make a change.”

Ingen tar skit David Eberhard

En fruktansvärd skrift som borde brännas på bokbål!

Jag har tragglat mig igenom Kommunistiska Manifestet. Ja, du läste rätt. En Moderat som läser Kommunistiska Manifestet! Vilken smörja! Inte för åsikterna i sig, det kan jag ju knappast tycka vara fel, liberal som jag är. Men vad 17 vill de ha sagt?

Kommunistiska manifestet

Överklassen suger ut och mördar arbetarna. Kommunisterna är de som vet bäst, är mest drivna och beslutsamma. Ändring av samhällsordningen kan bara ske genom revolution. All borgeligt ägd egendom ska avskaffas medans arbetarnas egendom ska finnas kvar.

För mig blir det en verkligt märklig upplevelse. Om en politisk organisation kämpar för jämlikhet och resursernas fördelning, hur kan då samma organisation anse att överklassen ska utrotas. Rimligen borde ju överklassen ha samma solidariska rättighet att ansluta sig till kommunismen. Eller?!

Och den absolut värsta delen av den här skriften är förordet i just den utgåva jag läst. Det är skrivet 1998 av två stycken svenskar. Citat: ” Liberalism, socialdemokrati och fascism är allesammans djupt omanliga ideologier för rövslickare och slavar. EU , kompromisser med kapitalet, entreprenörsanda – allt detta skall bytas mot den internationella arbetarklassens mobilisering, klasskamp och revolution.”

Ja, låt oss alla återgå till att äta kålrötter och vara lyckliga i alla våra dagar!

En kritisk betraktelse

Det finns en del politiker som förtjänar respekt oavsett vilket parti de tillhör i förhållande till mina egna politiska åsikter.

Kjell-Olof Feldt är en sådan politiker. En person, vad jag uppfattar det som, har förmågan att ta ett steg tillbaka och se på sig själv från sidan.  Han klarar också av det när det gäller det parti han varit en del av. Och det utan att på något sätt göra avkall på sin lojalitet till partiet.

Jag läste under sommaren en artikel i Dagens Industri om Feldts bok, En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och kris. Kände att det här är en bok jag ska läsa. Både för att lära mig mer om sossarna och för att kritiken i sig kunde vara intressant. Något som triggade min läslust var Feldts åsikter om barnfattigdomen. Äntligen en sosse som vågar stå för att det i praktiken är omöjligt att göra.

Jag lärde mig en massa historia om socialdemokratin i Sverige. Om om det som skiljer svenska SAP från europeiska dito.  Självklart har massor av engagerade människor jobbat hårt inom SAP för det de tror på. De har också historiskt lyckats med sitt arbete och sin politik. Lyckats på ett helt enastående sätt jämfört med sina europeiska systerpartier.

En kritisk betraktelse

Men någonstans på vägen blev makt ett självändamål. Den interna självbetraktelsen såg bara ett regeringsparti som kunde fixa vad för samhällsproblem som helst. Problemet var att samhället utvecklades åt ett annat håll.

Såklart att människor i efterkrigstidens Sverige ville ha det bättre och det löste SAP. Med en ekonomi i stadig tillväxt med löner och levnadsstandard som ökade tyckte de flesta medborgarna att det var helt ok att betala mer i skatt. Staten gav ju något tillbaka som individen inte haft förut.

Effekten, efter 40 år vid regeringsmakten, slutade dock med ett samhälle där det är samhällets sak att lösa individens problem. Det är alltid någon annans fel om individens liv inte blir som denne tänkt sig. Och det är en spännande tråd jag tänker återkomma till.