Varför i hela friden är jag politiker?!

Det är en väldigt bra fråga som jag ställer mig varje dag. Varje dag!

Att vara politiker, och dessutom i opposition, är att stånga sig blodig för att försöka få igenom en förändring som majoriteten i Karlskoga inte är intresserade av. (Jo kanske som enskilda individer, men inte som parti.) Och själva stångandet sker oftast i ett tempo som gör en snigel till en fartdåre.

Och inte nog med att du ska argumentera för din ståndpunkt och dina idéer om ett bättre Karlskoga med de politiska motståndarna. Du ska också göra det internt i ditt eget parti. För även om vi inom partiet har samma politiska grundsyn har vi många individuella åsikter inom enskilda områden eller i enskilda frågor.

De flesta som är politiker i Karlskoga gör det på sin fritid. Det finns väl egentligen bara en heltidspolitiker och det är Niina. Resten av oss gör det vid sidan om något annat. Vi har en hobby med stort ansvar.

Och det är en otacksam hobby. Kilovis med papper att läsa innan varje möte. Jag förväntas kunna något om översiktsplaner, kommunal budgetering,  vilken hastighet som är bäst på E18, varför barnens resultat i skolan inte är så bra och vad vi ska göra åt det och vart nästa äldreboende ska ligga och vad det får kosta. Långa möten som ofta är tråkiga. Känslan av att inte åstadkomma något alls. Verbala spottloskor och människor som spelar ut varandra.

Det sega tempot har jag förlikat mig med, det finns ändå en tjusning i den demokratiska processen. Spännvidden i frågorna är intressanta och jag lär mig massor om saker jag inte visste fanns. Att många politiker är duktiga på att skilja på sak och person är fascinerande.

Men är det värt det?

Det gäller att ha social kompetens här i livet.

Ska du komma någon vart måste du ha social kompetens. Men vad är det egentligen? Tja, oftast definieras det som att våga prata med okända, våga prata med kända, ta plats, ta för sig.

Jag har sett ett intressant program om hur vi nuförtiden vill medicinera eller träna bort blyghet hos blyga personer. Som om det är ett sjukdomstillstånd. Och visst har jag tänkt så också. Att blyghet är en svaghet som ger dig problem och som är något man ska komma över. Skärpa till sig, ta för sig.

Men om alla tar för sig så måste det ju få konsekvenser. Vem ska lyssna när alla tar för sig? Vem ska ge sig när två som tar för sig tycker olika i en fråga?

Kan det vara så att vi är olika för att det behövs olika?

Kolla den här föreläsningen från TED Talks och fundera själv en stund:

Susan Cain – The power of introverts

Jag startar en facebookgrupp och förändrar världen! Eller?

Intressant krönika om hur du faktiskt kan förändra världen. Själv tycker jag att alla dessa grejer “Gilla om du  håller med” och grupper som finns på Facebook oftast inte leder någon vart. Det är som att gnälla vid köksbordet eller i korridoren. Bara i ett annat forum och i större skala. Men vad leder det till egentligen att jag trycker på “Gilla” om jag tycker att bröstcancer inte ska finnas?

http://magazine.jajja.com/2012/10/ratten-att-byta-natverk/?utm_source=jajja_magazine&utm_medium=email&utm_campaign=2012-36

PS 21 februari 2013:

Hittade den här bilden, det finns t o m en matematisk formel för effekten! Wow!
Formel för utfall av facebook aktivism